Sjuksköterska i extrem glesbygd
I Västerbotten arbetar Lena Kroik och hennes kolleger med att utbilda invånare inom konceptet AXG, akutsjukvård i extrem glesbygd.
– Vi har framför allt utbildat folk i samebyarna men även folk i sameföreningar, länsstyrelsens fältpersonal, poliser och nyckelpersoner som bor i glesbefolkade områden. Det är en modifierad variant av ABCDE-metoden och det har varit väldigt uppskattat.
Lena Kroik ser att arbetssättet har spridningsmöjlighet till andra som verkar i glesbefolkade områden, till exempel skogsnäringen.
– Vi har till och med väckt intresse utomlands, på Grönland och i Indonesien, säger hon.
Kunna mycket om lite
Tidigare arbetade Lena Kroik som distriktssköterska i många år. Att arbeta i just glesbygd är det många som avskräcks från helt i onödan, anser hon.
– Under min kliniska tid ville jag vara mentor åt någon som vill arbeta i glesbygd, men jag fick faktiskt aldrig napp. Det finns ibland en föreställning om att det är tråkigt att jobba i glesbygden, men den primärvård vi har här är fantastiskt fint utvecklad och tar hand om så mycket. Man måste kunna lite om mycket istället för mycket om lite, det är det som är så roligt.
Utöver sitt arbete som samordningssjuksköterska driver Lena Kroik och hennes familj också renskötsel. Lena Kroik är även doktorand i ett forskningsprogram med namnet ”Dö bra” som är kopplat till vård i livets slutskede.
– Jag har ett folkhälsoperspektiv, alla ska dö men det ska inte vara på ett dåligt sätt utan man ska kunna få en fin tid i livets slut.
Små saker gör skillnad
I forskningsprojektet är även andra yrkesgrupper involverade, bland annat designers, och vi samarbetar med till exempel etnologer, koreografer och arkeologer. På ”Dö bra-café” kan äldre dricka kaffe och skriva av sig, och en specialritad kortlek kan hjälpa människor att rangordna vad som är viktigt för dem i slutskedet.
– Vi arbetar för ett hälsobefrämjande sätt att prata om vård i livets slut, för vi ser att många är ganska illa förberedda på slutet och den sista tiden. Det är viktigt att få vara människa ända fram till slutet, och det är ofta små saker som kan bidra med något positivt.
