Hälsosammare arbetstider på natten – 30 timmar i veckan med full lön

– Jag är väldigt stolt över min arbetsplats, säger Emma Gyllander, IVA-sköterska på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus (DSBUS) i Göteborg.
– Jag vet ju att vi på BIVA bedriver en avancerad vård som kräver oerhört mycket av personalen. Men vi hjälps åt och det är ett fantastiskt arbete!
Och BIVA får hjälp från många olika håll på sjukhuset.
– Vi kan engagera lekterapin eller andra resurser för att det ska bli så bra som möjligt för syskon och föräldrar. Det är inte bara det sjuka barnet vi vårdar här, utan hela familjen, säger Emma Gyllander.
Hon får medhåll av barnsjuksköterskan Ewelina Wadman på avdelning 323. Där vårdas hjärtsjuka barn som är bara några timmar gamla – och upp till tonåringar som är nästan vuxna.
– Det är en utmaning – och roligt – att inte veta om jag på dagens arbetspass ska möta nyfödda eller 17-åriga patienter. Jag måste kunna bemöta och ta hand om båda två. Och deras oroliga föräldrar, säger Ewelina Wadman.
Hon arbetar nu enbart natt, vilket på barnkardiologen och barnmedicin är extra förmånligt och har gjort det mer attraktivt att arbeta natt, inte bara för nattillägget på 3000 kr i månaden.
– Vi som jobbar natt har en arbetstidsförkortning från 38,5 till 30 timmar i veckan. Jag gör tre nätter i veckan men får betalt för en heltidstjänst, berättar Ewelina Wadman.

Mindre belastning med nattarbete
Emma Astonson, sjuksköterska på allmänmedicinska avdelningen 324/325, växlar mellan att arbeta natt och dag, i längre perioder. Hon märker tydligt att nattperioderna sliter mindre på henne.
– Jag känner en klart mindre belastning på mig när jag arbetar mina 30-timmarsveckor på natten. I stället för kanske fem pass i veckan blir det tre pass i veckan och det gör väldigt stor skillnad. Även om jag måste sova på dagen, så finns det en annan tid för återhämtning, säger Emma Astonson.
Vi enas om att det är något speciellt med barnsjukvård; känsloladdat och utmanande för det stora ansvarets skull, samtidigt det kanske finaste och mest belönande en sjuksköterska kan ägna sig åt.
– Självklart har vi våra tuffa stunder, men det har all sjukvård, säger Emma Astonson.
– Och barn ger så otroligt mycket glädje tillbaka, det stärker mig så mycket. Mitt i det svarta kan det vara så ljust och positivt, det är häftigt!
Ewelina Wadman vittnar om kollegor som tycker det är svårt att plötsligt ta ansvar för sjuka barn eftersom sjuksköterskutbildningen inte innehåller så mycket barnkunskap.
– Men hos oss är man aldrig ensam, även om alla har mycket att göra. Vill man ha hjälp, så får man hjälp!

Tid för reflektion
Mentorssjuksköterskor och lång bredvidgång (4–12 veckor) är uppskattade inslag på DSBUS liksom universitetskurser och föreläsningar på betald arbetstid. Här finns också tid för reflektion eller ”sluta dagen-samtal” när arbetspasset är slut.
En enorm byggkrater utanför sjukhuset vittnar om att DSBUS nu byggs ut rejält, för två miljarder kronor. I princip blir det ett nytt barnsjukhus som står klart år 2020. Hela huset ska då tillämpa patientnärmre vård, där barnsköterska, sjuksköterska och läkare arbetar i team runt patienten. Arbetssättet är redan infört på många håll inom DSBUS bland annat för att förbättra information och kontakter och frigöra tid för att vara med patienterna.
Anette Karlsson, barnsjuksköterska på akuten, är med i en utvecklingsgrupp som bland annat startat en sjuksköterskemottagning för patienter som inte behöver akutsjukvård.
– Vi bedömer, hänvisar, behandlar och ger egenvårdsråd utan att patienten träffar läkare. Man kan säga att vi driver vår egen mottagning, med stöd av specialister som vi kan fråga när det behövs, säger Anette Karlsson.
Hon lovordar ett arbetsklimat där det aldrig är ”stopp och nej” för den som vill engagera sig i utvecklingsarbete.
– De som är intresserade av att utveckla och förändra, får jättebra support av våra chefer. Man får komma med idéer och genomföra dem.
Alla fyra är överens om att de lär sig och utvecklas på sina arbetsplatser.
– Jo, det finns en anledning till att jag är kvar på samma avdelning efter sju år; det händer fortfarande saker med mig, jag utvecklas, säger Ewelina Wadman.
– Man tröttnar inte, känner sig inte mätt.
– Och fullärd blir man aldrig, säger Anette Karlsson.

Annons