Sjuksköterskan som själv drabbades av cancer
Ludmila Harlid har varit projektledare för flera läkemedelsprövningar av cancerläkemedel – och drabbades själv av bröstcancer.
–Vården behövde inte förklara saker för mig, för jag visste ju vad som väntade, säger hon.
Efter att ha arbetat som narkossjuksköterska i många år vidareutbildade sig Ludmila i klinisk läkemedelsprövning och arbetade med läkemedel i över tio år. Därefter gick hon till ett startupbolag, som också specialiserade sig på läkemedel mot cancer. 2011 fick Ludmila Harlid själv bröstcancer.
– Jag fick en speciell typ av cancer som är östrogenkänslig, och på jobbet arbetade vi med den typ av läkemedel i form av antikroppar som just används vid östrogenkänliga cancerformer. Läkemedlet sätter sig på cellreceptorer och blockerar östrogenets väg in i cellen. Så jag förstod mycket av vad som hände och väntade. Det var på sätt och vis en fördel, för folk inom vården behandlade mig lite annorlunda när de kände till mina kunskaper, säger hon.
”Jag behövde ju också tröst, hjälp och förklaringar även om jag visste mycket.”
Vill stötta andra
Samtidigt erbjöds hon inte samma stöd och hjälp som hon tror att många andra cancerpatienter får.
– Det var dubbla känslor, för jag behövde ju också tröst, hjälp och förklaringar även om jag visste mycket. Räddningen blev en granne som är cancerläkare och som pratade mycket med mig om hela processen. Det var betydligt bättre än att vara ute och söka på nätet, då blir man bara hysterisk, säger Ludmila Harlid.
De senaste åren har hon bloggat på cancersystrar.com i hopp om att kunna stötta andra drabbade. För henne kom mycket av känslorna först efter att behandlingen var avslutad
– Många lider i tysthet, så jag vill öppna upp för de känsliga frågorna och tankarna som cancerpatienter kan ha.
Mer tid för samtal
Hennes uppmaning till sjuksköterskor är att försöka ta sig tid till dialog med patienten, trots ett pressat schema.
– Jag kände att jag inte kunde öppna en konversation eftersom det skulle störa deras arbete, som skulle gå som på räls. Det kanske är en utopi men cancersjuksköterskor borde ha mer tid för samtal och psykisk omhändertagande. Man kan boka tid hos en kurator eller psykolog, men det är inte samma sak som när en sjuksköterska sätter sig på sängkanten en liten stund.
