Podd från en heldygnsavdelning
I podden “Normalt galen” tar de två psykiatrisjuksköterskorna Emma Hannerstam och och Rebecka Somogyi Iresjö upp allt ifrån sin vardag på jobbet till diskussioner om vad ”galenskap” är.
Emma Hannerstam är sjuksköterska biträdande enhetschef på en psykiatrisk heldygnsvårdsavdelning i Stockholm. Hon och kollegan och sjuksköterskan Rebecka Somogyi Iresjö har poddat i över ett år.
– Vi vill ge människor en inblick i hur det är att jobba inom psykiatrin, och hur det är att vårdas där. Bilden i media är ofta ganska onyanserad och vi har träffat en del patienter som varit rädda för att söka vård men sedan inte fått sina farhågor besannade, säger Rebecka Somogyi Iresjö.
Större öppenhet
När Emma Hannerstam berättar för andra att hon jobbar inom psykiatrin är det fortfarande många som gör associationer till filmen ”Gökboet”.
– Att ha en föreställning om att det är en viss typ av personer som läggs in bidrar till stigmatiseringen. Folk vågar inte berätta för anhöriga och vänner att man vårdats inom psykiatrin utan ljuger och säger att man haft hjärtproblem. Vi vill att öppenheten ska bli större, säger hon.
Också bilden som andra sjuksköterskor har är delvis felaktig, upplever Emma Hannerstam.
– Många tror att det är mycket hot och våld, men det är det faktiskt sällan. Jag är räddare på tunnelbanan en sen kväll efter jobbet.
”Vi vill ge människor en inblick i hur det är att jobba inom psykiatrin, och hur det är att vårdas där.”
Omväxlande jobb
Jobbet på en heldygnsavdelning inom psykiatrin tycker Rebecka Somogyi Iresjö är väldigt intressant.
– Det är väldigt omväxlande och man hamnar ständigt i nya situationer. Det finns alltid mer att lära om olika tillstånd, och man blir också väldigt glad av att se en utveckling hos patienterna. Någon kan komma in och vara jättesjuk och knappt kunna äta själv, efter ett par veckor pratar och skrattar personen. Det finns förstås långvariga tillstånd, men där får man vara med och hitta vägar till livskvalitet trots de funktionsnedsättningar som sjukdomen innebär. Man blir aldrig fullärd, säger hon.
Emma Hannerstam ser det som givande att man som sjuksköterska får ge mycket av sig själv.
– Det viktigaste på avdelningen är medarbetarna, och man sitter i många tuffa samtal, exempelvis när en patient vill ta livet av sig. Det är det intressanta med jobbet, men också något som blir slitsamt emotionellt och dränerar en på energi.
Våga vara i nuet
Rebecka Somogyi Iresjö håller med.
– Det är en balansgång, att ge av sig själv men inte så att man själv inte orkar. Det kan också vara krävande i kontakt med anhöriga. Vi behöver ta ett helhetsgrepp på patienten i mycket större utsträckning än på en medicinsk avdelning, och måste veta hur det fungerar med jobb, försörjning, barn, familj och så vidare. Då kan anhöriga känna att det är ett stort ingrepp i deras privatliv, och det måste man hantera, säger hon.
Emma Hannerstam tycker att det viktigaste för en sjuksköterska inom psykiatrin är att våga vara i nuet med patienten.
– Det övar man oftast inte på så mycket inom somatiken, men här måste man kunna sitta tyst, lyssna och finnas där. Sedan måste man förstå att vissa patienter kommer att söka sig till en och vissa inte. Förutsättningarna ändras hela tiden så man måste vara ganska prestigelös.
Rebecka Somogyi Iresjö tillägger att man inte får se saker som ett misslyckande.
– Man kan ha lagt timmar på en patient en dag men sedan går den ändå och självskadar. Man får inte gräva ner sig och tycka att man gjort något fel. Det viktigaste är att man är engagerad i patienten, och det brukar lysa igenom.
