Nya behandlingar av gynekologisk cancer
Gynekologisk cancer drabbar närmare 3 000 kvinnor i Sverige varje år. Gynekologisk cancer omfattar cancer i livmoderkropp (endometrium), livmoderhals (cervix), vulva och äggstockar. Nya behandlingar ger hopp och prognosen är ofta god.
Symtom, behandling och prognos varierar kraftigt mellan de olika formerna av gynekologisk cancer. En form av gynekologisk cancer är äggstockscancer, som ofta upptäcks sent eftersom den ger så diffusa symtom och spridningen sker direkt till bukhinnan. Cervixcancer, däremot, upptäcks ofta tidigt tack vare screening, och antalet fall har halverats sedan 1960-talet – numera insjuknar cirka 500 kvinnor varje år. Vulvacancer är ovanligt och utgör bara fem procent av all gynekologisk cancer, medan den vanligaste typen är cancer i livmoderkroppen, endometriecancer, som står för hälften av all gynekologisk cancer.
Individualiserad behandling
Beroende på vilken typ av cancer det rör sig om och huruvida den har spridit sig behandlas gynekologisk cancer oftast med en kombination av kirurgi, strålning, hormonbehandling, cytostatika eller målstyrda läkemedel. Behandlingen blir alltmer individualiserad och tack vare användningen av exempelvis PARP-hämmare kan även äggstockscancer som tidigare hade en dålig prognos nu hållas i schack eller i vissa fall botas.
För den vanligaste gynekologiska cancerformen, endometriecancer, ligger femårsöverlevnaden idag på 85 procent. De flesta som drabbas är kvinnor efter menopaus, men obesitas är en stark riskfaktor även bland något yngre kvinnor.
– Generellt sett så har den cancerformen en väldigt god prognos. Grundbulten i behandlingen är hysterektomi, ooforektomi och prov från lymfkörtlar. Tack vare introduktion av robotkirurgi inkluderande provtagning av portvaktskörtlar, är riskerna med kirurgin små, och metoden rekommenderas nu för alla patienter med tidig endometriecancer, berättar Karin Glimskär Stålberg, docent och överläkare på kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
”Tack vare introduktion av robotkirurgi inkluderande provtagning av portvaktskörtlar, är riskerna med kirurgin små.”
Nytt med immunterapi
Efterbehandlingen av endometriecancer beror på histologisk tumörtyp och eventuell spridning, men de allra flesta behöver ingen mer behandling efter kirurgin. 30 procent av patienterna tillhör en undergrupp som har defekt MMR-protein (mismatch repair) och dessa har tidigare haft en dålig prognos vid återfall. Nytt är att dessa återfall nu behandlas med immunterapi med PD1-hämmare.
– Hälften av dessa kvinnor svarar på behandlingen och effekten verkar hålla i sig i flera år. Det är ett stort framsteg. Nu analyserar man rutinmässigt tumörer för att hitta denna defekt, som kan tyda på ärftlig cancer (Lynch syndrom) som ger ökad risk även för tjocktarmscancer och äggstockscancer, berättar Karin Glimskär Stålberg.
I pipelinen ser hon hur molekylär klassificering av tumörer kommer att leda till en alltmer individbaserad behandling.
– Det gäller att prioritera kliniska studier för de här cancerformerna. Sjukvården är pressad, men vi måste få tid och resurser om fler effektiva behandlingar ska kunna komma patienterna tillgodo, avslutar hon.
