En upplevelse av musikterapi vid procedur på NEO-IVA
Jag var ansvarig sjuksköterska på en intensivvårdssal på NEO IVA en vardagsförmiddag, jag och min undersköterskekollega hade tillsammans med barnens föräldrar och resten av teamet med läkare och andra yrkeskategorier hand om två små barn, båda födda extremt prematurt men nu i olika faser av sin vårdtid. Till vår hjälp om vi behövde extra stöd hade vi en erfaren NIDCAP utbildad barnsjuksköterskekollega på avdelningen. Och vi väntade besök framåt lunch av sjukhusets Trachteam som skulle hjälpa oss med att lägga om barnets tracheostomi.
Barnet som upplevelsen handlar om föddes extremt prematurt och vägde bara kring ett halvt kilo vid födelsen. Nu hade han nästan uppnått fullgången tid i graviditetsveckor men hade på grund av problem med de övre luftvägarna fått en tracheostomi ungefär två veckor innan denna upplevelse. (Tracheostomi kan beskrivas som ett böjt plaströr/kanyl som går in genom huden i halsgropen och hjälper barnet att hålla sina andningsvägar öppna. Fäst med ett mjukt band av skumgummi och bandage sitter det stadigt och säkert fastknutet runt barnets hals, till öppningen kan man koppla en respirator som hjälper barnet att andas. Ganska ofta behöver man hjälpa barnet att suga bort slem från röret/kanylen).
Tracheostomin behöver läggas om dagligen och hittills hade vi gett pojken en snabb sövning via ett läkemedel i blodet varje gång omläggningen skulle göras. Detta då det under de två första veckorna är extra riskfyllt på grund av att hålet där stomin sitter inte är helt läkt och det kan vara svårt att sätta tillbaka kanylen om den skulle råka åka ut. Och detta händer ju såklart lättare om barnet är vaket och blir missnöjt under tiden man har tagit av bandet som håller kvar den för att rengöra runt kanylen och byta till ett nytt band.
Nu hade två veckor passerat sedan kanylen opererades in och ansvarig läkare hade bestämt att pojken inte skulle sövas med läkemedel längre då proceduren/omläggningen var något som kommer att behöva göras varje dag framöver och det är inte försvarbart att ge läkemedel som påverkar barnets hjärna och medvetande varje dag. Pojken behövde vänja sig vid proceduren på ett bra sätt.
Ett prematurfött barn har en omogen hjärna som är under ständig utveckling. Alla neuron har ännu inte hittat sin plats i hjärnbarken och kopplingarna dem emellan (synapserna) är ännu inte etablerade fullt ut. Barnets hjärna utvecklas dels genom ett förutbestämt genetiskt förlopp, men även på grund av allt det barnet upplever genom sina sinnen under tiden det växer och utvecklas. Barnets sinnen: – syn, hörsel, känsel, smak, lukt tar in information till hjärnan och skapar kopplingar och bildar funktioner.
Det viktigaste och bästa barnens mognande hjärna kan uppleva är intryck via sinnena från sina föräldrars kropp och från deras ögonkontakt, sociala samspel, beröring och röster, bröstmjölkens smak, föräldrarnas unika doft och så vidare påverkar barnet positivt, skapar trygghet och skapar en positiv utveckling av barnets hjärna.
När barnet är sjukt och behöver omvårdnad på olika sätt så påverkar det intrycken som barnet upplever från miljön omkring dem på ett negativt sätt. Det kan vara ljud från larm och apparater, starkt ljus, nödvändiga smärtsamma procedurer, händer och beröring från andra än familjen, störd sömn, separation från mammas kropp osv.
Då vi nu har kännedom om hur miljö och upplevelser påverkar barnets mognande hjärna genom erfarenhet och vetenskapliga studier så behöver vi så långt det går anpassa den omvårdnad som barnet måste få efter deras behov och utvecklingsstadium, och göra barnets upplevelse så positiv som möjligt.
Med detta i tanken så mötte jag Kirsti Öibakken Pedersen, musikterapeut på avdelningen denna förmiddag och bad henne att vara med när pojken för första gången skulle få genomgå omläggningen av sin tracheostomi utan att bli sövd med läkemedel. Pojkens föräldrar tyckte att det lät som en bra plan och skulle också vara med nära och stötta sin pojke. Jag som ansvarig sjuksköterska och specialistutbildad inom nyfödda barns beteende och Kirsti med sin specialkompetens inom musikterapi kom överens om att vara lyhörda och observera barnets reaktioner noga för att det verkligen skulle bli en positiv upplevelse för honom och hans föräldrar.
Jag upplever att musikterapin genom den lugna, mjuka, anpassade musiken i rummet hos barnet skapar en miljö som kan upplevas behaglig och avslappnande för barnet men också för alla runt omkring barnet som har en uppgift att utföra. Stressreaktioner kan undvikas eller minska i effekt.
Vi börjar med att dela upp vem som gör vad och sedan börjar vi proceduren när pojken är lugn. Vi anpassar ljuset så att det inte kommer i hans ansikte och har fått hjälp av vår barnsjuksköterskekollega att ansvara för det andra barnet på salen.
Alla är väl förberedda på sin uppgift kring pojken i sin öppna kuvös och allt material finns framplockat i närheten så att vi inte behöver avbryta av den anledningen. Pappa finns bredvid sin pojke och håller om honom, Mamma finns också strax i närheten, jag som iva-sjuksköterska ansvarar för gossens välmående och att hålla kanylen på plats under omläggningen, min undersköterskekollega hjälper till med allt runtomkring, trach-teamets två sköterskor sköter det praktiska kring omläggningen och Kirsti finns nära med sin gitarr och sin mjuka röst.
Kirsti spelar en mjuk melodi på gitarren som upprepar sig om och om igen och nynnar mjukt utifrån hur pojken har det, hon nämner mamma och pappa i sången och behåller ett konstant behagligt lugn i rummet och i proceduren. Pojken tycker att det är obehagligt när vi måste hålla fast hans huvud och trycka på kanylen mot hans hals, så vi tar flera pauser när vi ser att hans obehag och stressreaktion ökar. Vi kan se både på honom och på hans övervakning av hjärtslag och syresättning när han behöver en paus.
Det är när vi pausar och pojken vilar som jag upplever att han verkligen visar att musiken hjälper honom att slappna av och återfå kraft trots den krävande proceduren. Han vilar sina armar längs sidorna av kroppen, sluter ögonen, slappnar av i ansiktet, hans andning lugnar ner sig och så småningom även hjärtslagen. Pappa märker också hans reaktion och pratar lugnande med sin pojke, försäkrar honom att det snart är klart. Under hela tiden, både i paus och i arbete finns Kirsti, musiken och den mjuka anpassade sången som en konstant harmoni och hjälp till återhämtning nära.
Vi återupptar arbetet och fortsätter med många pauser där vi ser att pojken återhämtar sig på ett liknande sätt som beskrivits ovan så är vi till slut klara med proceduren och pojken kan vila och senare på eftermiddagen komma upp i sina föräldrars famn. Föräldrarna upplevde proceduren med stöd av musikterapi som lyckad för deras pojke, jag själv blev starkt berörd och upplevde en tillfredsställelse i att ha gjort något positivt för pojken och familjen tillsammans med Kirsti och musiken. En erfarenhet som kan påverka hur framtida omläggningar kan planeras och göra att pojken klarar av omvårdnaden bättre. En omvårdnadsplan upprättades och togs till barnets journal.
